Utanför den lilla tobaksaffären står en man och röker en röd L&M. I andra änden av gatan kommer en stressad man med aningen gles hårväxt på huvudet gåendes med en energidryck i handen. Den rökande mannen tittar upp och får syn på den andre mannen. Han höjer armen som att han vinkade men egentligen viftade han bort en liten bit aska som flög upp i hans ansikte. Han skrattar till och höjer armen igen, denna gång för att vinka. Mannen med gles hårväxt fortsätter att gå stressat men snart här han framme vid den rökande mannen och då saktar han in.
“Bussjävlarna kan ju aldrig vara i tid, man borde ge de där chaufförerna en sån pungspark så de aldrig kan köra buss igen”, säger han högt och tydligt så nästan hela kvarteret hör. Notera dock att han inte skriker utan använder hög röst och tydligt tal när han säger detta.
Troligtvis bara ett tiotal sekunder senare tar han sista klunken ur burken, slänger den på marken, trampar på den och sparkar ut den på gatan.
“Nu går vi”, säger rökmannen. Och så går de sin väg.
